Verkligheten närmar sig med stormsteg...

Det är en vidrig känsla när verkligeheten gör sig påmind.
Först nu börjar man uppskatta tryggheten man haft sen den 15:e september 2009. Tryggeheten att inte behöva oroa sig för arbetsförnedring eller arbetslöshet. Trots att det har tärt lite att sitta dryga 20 mil i bil per dag efter en fruktansvärt dålig väg som sällan plogats på vintern, så uppskattar jag tom dessa timmar nu när jag har exakt 4 veckor kvar av utbildningen och jag inte har en aning om vad jag gör måndagen den 14:e februari (bortsett från att jag ställer mig med mössan i hand på arbetsförnedringens kontor). Dessutom känner jag mig inte direkt som en målare ännu (har förvisso 4200 timmar kvar att göra innan jag får avge slutprov och kalla mig målare, men ändå) och det är lite stressande.

Nån som behöver nånting målat? Tapetserat? Kaffe? Te?
Skulle verkligen behöva öva lite... och jag är billig dessutom. Hör er för kära vänner, Onkel behöver stålar och erfarenhet.

Nåväl, imorrn blir det att börja ringa runt i länet och söka lärlingsplats. Siktar in mig på Lule, Boden, Pite, Gällivare, Kiruna, Öklix och Klix så får vi väl se vars det bär. I Pajala verkar det vara mera dött just nu (det lär väl ta ett par år innan nån kommer på att gruvarbetarna behöver bostäder) men det är ganska generellt över landet, lågsäsong för målare just nu.

Nå det är bara gnäll och djävulskap, eller hur systrar och bröder?

Nu tar vi och lyssnar på lite fin svensk punk så den varma känslan i bröstet återvänder. Upp till kamp!