Ja voi smör.

Jo, nu är det faktiskt så att jag ev. har jobb på G i den stora staden Luleå. En mycket entusiastisk chef på Storhedens Måleri var eld och lågor när jag var dit på "intervju". Kommentarer som "jaha, du är från Pajala? Bra, jag litar bara på tornedalingar och finnar" samt "jävla sörlänningarna bara lallar runt" fick mig åtminstone att tro att jag ligger rätt bra till. Sen pekade han på min Dead Kenneys-keps och frågade om det var sån där Hells Angels-märke samt frågade mig hurvida jag knarkade då "fan vet vad ungdomarna håller på med nuförtiden". De självklara påpekningarna ang. mina piercings kom också upp; "Jag skiter i hur du ser ut, men gammtanterna kan undra vad det är för knarkare som står i hallen. Bara du är beredd på det". Facket hade kanske inte uppskattat alla dessa frågor men jag tyckte bara det var befriande att han inte höll på och smyga runt det. Mitt utseende matchar kanske inte min personlighet, eller vad vet jag?

Hur som helst så ringer jag dit imorrn eller på fredag för att höra hur det blir. Måste ju få en chans att ordna med allt det praktiska också. Boende har jag ju hos mor och far, men hur mycket de än skulle vilja att jag flyttade hem igen så är det ingenting som jag direkt eftersträvar. Har stått i kö hos Lulebo sen -02 nångång så lägenhet hade väl inte varit helt svårt att få tag i, men har man bott i hus i sex år så är det inte direkt nånting jag vill. Har kollat runt lite på stugor och hus man hade kunnat hyra men det är mera dåligt i närheten och att ha längre än en 5 mil att pendla varje dag tror jag inte att jag ids med. Köpa hus/stuga är också uteslutet då huspriserna är astronomiska i Luleå kommun.

Men då kanske man kan tycka att varför inte köpa nånting i Boden där det är billigt och ändå nära? Tydligen är det så att det numera är företagen som betalar det det kostar när en anställd bor i annan kommun, så det var ett krav att jag skulle vara skriven i Luleå.

Sen finns ju också problemet med katterna och hunden. För de som inte visste så har jag och kärringen sammanstrålat igen men vi är fortfarande särbos. Hade ju gått att ordna genom att hon skulle flytta till Ohio men eftersom huset var en av anledningarna till att vi separerade (jovars det är rätt risigt men som tornedaling bryr man sig inte, för fd. statsbor är det värre) så känns det inte vettigt, speciellt inte för hennes mentala hälsa och för vårt fortsatta förhållande.
Så vi får se hur det blir med allt, OM jag får jobbet. Annars funderar jag på att starta en enskild firma så man får in nå pengar iaf. Kan ju inte ta 380 + moms som de riktiga målarna tar, men lite kan man nog få in på det iaf tills de börjar bygga för gruvan och jobben förhoppningsvis ramlar in i kommunen.

I övrigt sitter jag mest och lirar Brütal Legend och lyssnar på NWOBHM när jag inte drar till Pajala och dricker kaffe på Smedjan. Irriterar mig fortfarande på den dåliga kontrollen i BL men spelet har ändå en viss charm och musiken är onekligen bra, synd bara att det inte alltid ligger på i bakgrunden. Men jag har iaf fått en nytändning när det gäller just NWOBHM och det blir mycket Angel Witch och Witchfynde när man sitter vid datorn och Cloven Hoof och gamla Maiden när man fingrar bland vinylerna.

Life is good, men jag är swinless på att vara arbetslös.



Fethajja swinsnyggt konvolut!

Brütal besvikelse.

Inhandlade Brütal Legend på Ö&B i Lule när jag var där i lördags för att se om det kunde infria mina oerhörda förväntningar... det kunde det givetvis inte. Alla vet ju att när man bygger upp förväntningar under en lång tid inför något så förväntar man sig alltid mer än det möjligtvis kunnat vara. Man förväntar sig perfektion. Vad jag istället möttes av var ett spel som nästan hade kunnat infria allt jag trott om det, men som istället levererade en värdelös kontroll som åtminstone för mig förstör det mesta av roligheterna.

Annars är det väl helt ok. Musiken är ju givetvis kanon med allt från Ozzy till Angel Witch och att spelet ändå är såpass fritt gör ju det hela lite roligare. Att dra fram vingen och lira ett solo för att framkalla "The Deuce" att glida runt i och köra över diverse kreatur borde vara swinkul, men man har så dålig kontroll på fordonet så det blir mest jobbigt. Miljöerna och karaktärerna känns parodiskt metal men grafiken är inte den bästa, nästan av PS2 kvalité.

Det blir kanske roligare när man väl lyckas bemästra kontrollen (har ju inte spelat speciellt länge), det gäller bara att härda ut.

Orkar börja avsluta.

Jag, som tidigare självutnämnd gamer, har ett stort problem; jag ids aldrig varva spel längre. Vad ska jag ta mig till? Jag tror förvisso att det här problemet är relativt isolerat till hack'n'slash-genren men det är ändå väldigt irriterande.
De senaste två spelen jag med stor entusiasm tog mig an var Bayonetta och Dantes Inferno, bägge två trevliga och hjärndöda massakerspel (Bayonetta givetvis snäppet bättre) som inget av dom var alltför svåra att avklara... tills jag kommer till sista bossen. Det är alltid här nån hivar käppen i framhjulet på min BMX.
Detta är hur det alltid går; jag spelar hela spelet (om det är bra, med barnslig förtjusning) ända tills sista bossen analkas. Luften går som ur och man tänker att: "Fan vad trist" och ger sig på den med förminskad entusiasm. Detta resulterar i ens egen död (vid de ovanliga gångerna då bossen är ovanligt lätt och har rörelsemönster som går snabbt att komma på så spöar man den och går vidare med livet) och, tydligen, oundvikligen även i mitt intresses död för spelet.
Alltså både Bayonetta och Dantes Inferno står i hyllan där nere med en sparning just innan sista hindret, men jag känner ingen lust att testa igen på något av spelen för de är ju ändå slut efteråt så what's the point?
Kan bara tacka gudarna att detta fenomen inte gäller alla sorters spel.

Så nu har jag lämnat PS3:an för ett tag och plockat fram Mega Drivet istället. Första spel till rakning är Sword of Vermillion som helt ärligt talat inte är speciellt bra, men det är i alla fall inte hack'n'slash så jag kanske orkar ta mig igenom det.
Men den som lever får se, kissdålig fighting till trots.