Vad som räknas som skräck numera.

Tänkte att det var dags att köpa nåt nytt spel till PS3:an och slirade in på Webahallen för att se om det kommit nå nya skräckspel.
Detta är vad de (eller kanske tillverkaren) anser vara skrämmande. Skrämmande sliskigt kanske. Får väl dra fram PS2:an och fila i Silent Hill 2 eller Forbidden Siren istället, för världen verkar ha blivit en lättskrämd plats.

Svikande minne månne?

Jag vet inte... varje dag hör/ser jag någonting som upprör mig och som jag tänker att "det här ska jag banne mig komma ihåg när jag slår mig ner framför datorn så jag har nånting vettigt att skriva om", men lik förbannat så har jag glömt bort det de där timmarna senare när jag väl sitter här.

Så ni får allt hålla till godo med det här isället.

Håkan Hellström - allt som är fel med världen.

Jag kan inte ta i nog mycket för att nog förklara hur jag känner för Håkan Hellström och hans musicerande, där fallerar det svenska språket. Det finns inte fula ord och smädelser starka nog, inte heller liknelser som kan beskriva vad jag känner och som skulle kunna visualisera de saker jag skulle vilja göra med honom och hans stämband.

Jag hatar karln. Jag vill att han ska dö.

Det finns några få band som jag kan digga lite till när man dagarna i ända lyssnar på P3 under arbetets gång (Hur Högt, Amanda Jensen (ingen annan låt än Happyland då, den är fan grym), Imperial State Electric och möjligt nånting annat som jag hört men som P3 slutat spela för länge sen.
Sen finns det gott om band och musiker jag tolererar att höra utan att höra utan att irritation uppstår då låtarna ändå är så intetsägande att man inte behöver bry sig (Lady Gaga, Marina and the Diamonds och vad nu Beyoncé kommit ut med på senaste).
Efter det kommer banden som jag gör allt fysiskt och psykiskt möjligt för att stänga ute, band vars existensberättigande och musikaliska förmåga jag ifrågasätter å det grövsta och som får min Dropkick Murphys-ådra att börja pumpa (det är den som sätter igång när man smäller på "Fightstarter" efter one too many beers): (Alexis Weak, Oskar Linnros, Daniel Adams Ray, Kent och de andra P3-älsklingarna)...

... och sen finns det Håkan Hellström. Det är Håkan emosarna borde lyssna på för han får i alla fall mig att vilja ta livet av mig varje gång han öppnar käften. Musiken är medioker pop (tom jag kan vara så objektiv) och det kan jag väl förstå att man kan uppskatta (inte jag då, men den stora massan), men den mannens AIDS-infekterade stämband är en dödlig plåga värre än pesten.

Jag kan förstå att mainstreamungarna inte kan förstå hur man kan lyssna på när Glen Benton eller Nocturno Culto drar hela registret, och jag förstår varför, men jag kommer aldrig att kunna förstå att man kan höra Håkan Hellström och tycka att det är allt annat än vedervärdigt.

Fan, jag försöker verkligen vara konstruktiv i mina utlägg om den mannen men det går inte! Jag tror det är officiellt; Håkan har tagit över platsen som världens sämsta band genom tiderna... Depeche Mode, känn er besegrade (och passa på att känna överväldigande sorg för Göteborg som fött bastarden när ni ändå håller på).

Jag skrev i förra inlägget att jag börjar bli mer anti(-kapitalist, -nazist & -religiös) och det är sant... men mest av allt börjar jag visst bli anti-Håkan.

(jag tycker givetvis inte att mina kära vänner som är Håkan-fantaster ska känna sig påhoppade, jag kan bara inte sluta hata Håkan)

På en mera glädjande punkt var jag förbi Musica i lördags för att tillfredställa vinylbegäret och hittade mig några skivor. Toy Dolls och Woody Guthrie-boxen var mest bra utfyllnad men Radio Birdman kändes som ett riktigt fynd.




Och nu när det mesta av hatet pyrt tillfälligt till smårykande aska så tycker jag att vi kan avsluta det här på ett lite trevligare sätt. 'Til next time, girls and boys.