Hur många bultar finns det i ölandsbron?

Ylwtz köpte Robert Gustafssons biografi. Sicken osympatisk människa. Inte Ylwtz då, utan Robert. Känns inte som en kille man hade kunnat hänga med. Tråkig läsning dessutom.

Jeg er en benen.

Tro inte att jag har tänkt börja med det här igen. Inbilla er ingenting.

Annars då?

"Content protected" my ass.

Nog är det hemskt när man själv, som ärlig och hederlig medborgare av Svea Rike, blir oskyldigt anklagad för försök till fildelning. Allt jag vill är att få in skivorna på datorn för att sedan, eventuellt, föra över dom på mitt SD-kort så jag slipper ha skivor i bilen.

Men ICKE!

Där blev det nej från Virgin.

Och det är ERT fel!

Skäms på ER.

Steal this blogg!

Fido rear ut sin själ, allt ska bort!

Köpte en ansenlig mängd skivor av Fido igår, drygt 60 stycken (+ en bunt singlar), för småpengar. Pojken behöver pengar så jag tänkte att jag kan väl hjälpa till att dryga ut lite på hans konto, det är bara det att Fido är världens sämsta affärsman. Det blev nästan billigare ju fler jag köpte. Så jag fick till slut slänga på en bunt System of a Down och Korn bara för att komma upp i nå pengar alls. Kanske inte dåliga skivor, men jag hade ju klarat mig utan.



Oförskämt billigt blev det i alla fall, 900:-.

Jag känner mig ganska dålig över det här.

Det känns som att jag har gjort honom till Spotify/Pirate Bay-homo på heltid.

Usch.

Förresten, är det nån som kommer att använda sig av Spotifys tjänster efter deras senaste neddragningar på gratisfronten? Läste nånting om endast 10 timmar musik i månaden samt att man max får lyssna samma låt 5 gånger? Låter ju helt värdelöst.
Nej, tacka fan för att man aldrig började med det där... då hade man väl börjat betala för skiten nu.

Men nu sitter jag på många gamla klassiker på digital plastbit (Soulfly - S/t, Sepultura - Schizophrenia, Asta Kask - Aldrig en CD, Fu Manchu - King of the Road & The Kristet Utseende - Sug & Fräls för att nämna några godingar) och kring 40 timmar musik i blandad kvalité. Wunderbar.

Köpte även några DVD's, bl.a. en dokumentär om Asta Kask och allas vår gamla favoritfilm Frostbiten... den måste jag kolla ikväll. Undrar om den är lika dålig som jag kommer ihåg att den var? Hade man brytt sig om att se om den om det inte varit så att Nicke (och visst var Kenneth W också med?) figurerade i den? Nå garra inte.

Apropå nånting helt annat så har jag nu i en veckas tid haft dåligt vatten i kranen (brunt, luktat jord), mest troligt pga smältvatten som tagit sig in i brunnen och lagt sig på det bra vattnet. Detta har medfört att jag har fått hämta vatten i dunk och duschat mig i Korpis, men det har även gjort att jag inte ha några rena kalsonger kvar då jag inte velat tvätta i skitigt vatten.
Men idag var vattnet betydligt klarare och luktade ingenting, så nu jävlar ska jag tvätta. Fan vad cool jag är.

Thanks for giving a damn!

Helgens eskapad som judge, jury and executioner på Rockkarusellen i Öklix gick helt ok. Kändes rätt jävla dumt att sitta och döma andra människors musikaliska talang och förmåga, men det gick... eller så bra det nu någonsin går. Jag kände, i egenskap av att vara The Anti-Pop, mig något malplacerad där jag satt i publiken med min penna, mitt papper och mina kriterier och dömde musik som jag aldrig någonsin skulle lyssna på på min fritid.

Vi var 5 pers i juryn. Jag, en förstå-sig-påare från Happis, Björn "Den sjungande polisen" Nagander, nån polare till honom och så en intressant långhårig karl från Lule iklädd mössa, stickad tröja och stora glasögon. Needless to say, jag hängde med Lulebon... och jag tror att om vi hade fått mer än en decibellfylld kväll tillsammans så tror jag att vi hade kunnat bli goda vänner.

Björn Nagander däremot är en sjukt dryg typ som det inte skulle skada om jag aldrig stötte på igen. Man kanske blir så när man har fått vara med i Idol? Möjligt, möjligt.

Förutom Pajaladuon Sanna & Rebecka så figurerade även Pitebandet The Bole, Öklixsönerna Poleshift, Kalixflickorna The Traffic Jams och Braincübe och Life Sentence som jag inte kommer ihåg vars de var ifrån.
Och eftersom Poleshift hade hemmaplan, och att 30% av rösterna kom från publiken, så vann dom en knapp seger. The Bole var bäst och fick flest poäng av juryn, men förlorade pga att de inte var bördiga från orten. Jävligt synd.

Sanna & Rebecka var jävligt bra live (och även smågrabbarna i bandet; Rille, Ola och Jeppe G) och det räckte till en välförtjänt tredjeplats. Det var ganska stor kvalitéskillnad mellan de tre första- och sistaplatserna, så om man bortser från att The Bole borde ha vunnit så blev resultaten rättvisa.
Men det var inte lätt att betygsätta folk man känner. Fy fan.



Desto trevligare var det igår kväll när Smedjan bjöd på kanonfin underhållning. Ända ifrån någonstans i Indiana, USA kom en skäggig karl vid namn Otis Gibbs och spelade med sin gitarr. Helvete så bra!
Fast måndag kväll i Pajala drog kanske inte den största publiken han hade sett. Vi var sex hårda själar som kommit för att lyssna på honom, och räknar man med dem som kommit dit för att käka pizza så var det sammanlagt under hans timmeslånga spelning kanske 12 pers. Inte inräknat de anställda. Men han verkade inte bry sig nämnvärt utan skämtade och lirade på, så phett med cred åt mr Gibbs!

(tror inte att Micke och Danne betalade honom något mer än mat och hotellrum med tanke på att det var en måndag, men vad jag förstod av Micke så lirade han hellre än att bara sitta och inte göra någonting)

Det hade säkert kommit fler om de hade gjort reklam för det, men det enda jag hann se var att Micke skrev det på Facebook två timmar innan han spelade så jag antar att det blev arrangerat med väldigt kort varsel. Inträde var dock gratis så vi sex fans som hade samlats var väldigt nöjda över arrangemanget.

Eller som Ville sa; en spelning i sann Pajala-anda. Synd bara att han missade det.

DU kan vara Kent.

Jag har, av någon mystisk anledning, blivit utsedd att sitta med i juryn till kvällens distriktsfinal i Rockkarusellen. Eller anledningen fick jag förvisso förklarad för mig; Sanna & Rebecka har tagit sig dit och arrangörerna ville då ha med en från Pajala i juryn (jäv, någon?), men varför mig? Ser jag ut att ligga hemma och lyssna Belle & Sebastian? Är det någonting i min uppenbarelse som skriker "I know my pop!"?
Skulle inte tro det.
Men jag tackade ja ändå och ikväll så går det av stapeln.

Rille (som spelar gitarr med S&R) blev mycket förvånad över att jag skulle döma och frågade mig; Vad kan du om att döma popmusik? varpå jag svarade; Jag vet att allt är skit. Så jag har redan lagt ribban för det här.

Men helt seriöst så tror jag inte att man behöver gilla musikgenren i sig för att kunna döma i en sån här tävling. Det finns vissa punkter man ska bedöma och ingen av dom är nog hurvida man gillar musiken eller inte. Det är väl framförande och såna grejer, annars kommer vartenda band bli sågat vid fotknölarna.

För jag gillar ju inte ens S&R musik, även fast de verkar vara bra på att skriva låtar. Inte i mitt tycke bra låtar, men jag hoppas nån förstår vad jag försöker säga.

Dessutom kommer några gamla ES-kollegor från Överkalix vara med och lira, och deras musik är ju faktiskt helt värdelös... men det betyder ju inte att de inte är bra ur en objektiv synvinkel. Eller?

Hoff, vad har jag nu gett mig in på?



Läs den här istället.

Gamling blir äldre.

Vi tar och får det överstökat på en gång; ja, jag har blivit tjugonio. Ett år till trettio. Och jag bryr mig inte längre.
Jag har nu i minst fyra år fått höra att jag är gammal och snart kommer att fylla det förkastliga trea nolla. Och visst hade man faktiskt lite åldersnojja då, speciellt när alla man hängde med antingen var så gamla att de passerat den milstolpen med råge eller var tokmycket yngre än en själv (tack som fan alla gamla kamrater som drog från byn och lämnade mig ensam kvar). Då kände man sig rätt gammal.

Men det har gått över nu. Efter en fyra års tjat om det så är det med en axelryckning man tar det nu när man bara har ett år kvar. Det är som skit samma.



I övrigt har ju Lule, om nån nu skulle ha lyckats missa det, åkt ut mot ett gäng sixfingers i SM-slutspelet. Men det var väntat. Lule såg slitet ut redan halvvägs in i kvartsfinalsserien, vilket höll på att sänka dom (det och det klassiska underskattningen som Lule alltid varit så förbannat bra på). Hur det går i finalen kan jag då inte tänka mig att nån bryr sig om.

En present fick jag på min bemärkelsedag (eller är det namnsdagen det?); The Beyond på Blu-ray. Har dock inte kollat den än, för man har varit så trött efter mörkrets inbrott, men kanske tar man sig i kragen och kollar den ikväll.

Ja voi smör.

Jo, nu är det faktiskt så att jag ev. har jobb på G i den stora staden Luleå. En mycket entusiastisk chef på Storhedens Måleri var eld och lågor när jag var dit på "intervju". Kommentarer som "jaha, du är från Pajala? Bra, jag litar bara på tornedalingar och finnar" samt "jävla sörlänningarna bara lallar runt" fick mig åtminstone att tro att jag ligger rätt bra till. Sen pekade han på min Dead Kenneys-keps och frågade om det var sån där Hells Angels-märke samt frågade mig hurvida jag knarkade då "fan vet vad ungdomarna håller på med nuförtiden". De självklara påpekningarna ang. mina piercings kom också upp; "Jag skiter i hur du ser ut, men gammtanterna kan undra vad det är för knarkare som står i hallen. Bara du är beredd på det". Facket hade kanske inte uppskattat alla dessa frågor men jag tyckte bara det var befriande att han inte höll på och smyga runt det. Mitt utseende matchar kanske inte min personlighet, eller vad vet jag?

Hur som helst så ringer jag dit imorrn eller på fredag för att höra hur det blir. Måste ju få en chans att ordna med allt det praktiska också. Boende har jag ju hos mor och far, men hur mycket de än skulle vilja att jag flyttade hem igen så är det ingenting som jag direkt eftersträvar. Har stått i kö hos Lulebo sen -02 nångång så lägenhet hade väl inte varit helt svårt att få tag i, men har man bott i hus i sex år så är det inte direkt nånting jag vill. Har kollat runt lite på stugor och hus man hade kunnat hyra men det är mera dåligt i närheten och att ha längre än en 5 mil att pendla varje dag tror jag inte att jag ids med. Köpa hus/stuga är också uteslutet då huspriserna är astronomiska i Luleå kommun.

Men då kanske man kan tycka att varför inte köpa nånting i Boden där det är billigt och ändå nära? Tydligen är det så att det numera är företagen som betalar det det kostar när en anställd bor i annan kommun, så det var ett krav att jag skulle vara skriven i Luleå.

Sen finns ju också problemet med katterna och hunden. För de som inte visste så har jag och kärringen sammanstrålat igen men vi är fortfarande särbos. Hade ju gått att ordna genom att hon skulle flytta till Ohio men eftersom huset var en av anledningarna till att vi separerade (jovars det är rätt risigt men som tornedaling bryr man sig inte, för fd. statsbor är det värre) så känns det inte vettigt, speciellt inte för hennes mentala hälsa och för vårt fortsatta förhållande.
Så vi får se hur det blir med allt, OM jag får jobbet. Annars funderar jag på att starta en enskild firma så man får in nå pengar iaf. Kan ju inte ta 380 + moms som de riktiga målarna tar, men lite kan man nog få in på det iaf tills de börjar bygga för gruvan och jobben förhoppningsvis ramlar in i kommunen.

I övrigt sitter jag mest och lirar Brütal Legend och lyssnar på NWOBHM när jag inte drar till Pajala och dricker kaffe på Smedjan. Irriterar mig fortfarande på den dåliga kontrollen i BL men spelet har ändå en viss charm och musiken är onekligen bra, synd bara att det inte alltid ligger på i bakgrunden. Men jag har iaf fått en nytändning när det gäller just NWOBHM och det blir mycket Angel Witch och Witchfynde när man sitter vid datorn och Cloven Hoof och gamla Maiden när man fingrar bland vinylerna.

Life is good, men jag är swinless på att vara arbetslös.



Fethajja swinsnyggt konvolut!

Brütal besvikelse.

Inhandlade Brütal Legend på Ö&B i Lule när jag var där i lördags för att se om det kunde infria mina oerhörda förväntningar... det kunde det givetvis inte. Alla vet ju att när man bygger upp förväntningar under en lång tid inför något så förväntar man sig alltid mer än det möjligtvis kunnat vara. Man förväntar sig perfektion. Vad jag istället möttes av var ett spel som nästan hade kunnat infria allt jag trott om det, men som istället levererade en värdelös kontroll som åtminstone för mig förstör det mesta av roligheterna.

Annars är det väl helt ok. Musiken är ju givetvis kanon med allt från Ozzy till Angel Witch och att spelet ändå är såpass fritt gör ju det hela lite roligare. Att dra fram vingen och lira ett solo för att framkalla "The Deuce" att glida runt i och köra över diverse kreatur borde vara swinkul, men man har så dålig kontroll på fordonet så det blir mest jobbigt. Miljöerna och karaktärerna känns parodiskt metal men grafiken är inte den bästa, nästan av PS2 kvalité.

Det blir kanske roligare när man väl lyckas bemästra kontrollen (har ju inte spelat speciellt länge), det gäller bara att härda ut.

Orkar börja avsluta.

Jag, som tidigare självutnämnd gamer, har ett stort problem; jag ids aldrig varva spel längre. Vad ska jag ta mig till? Jag tror förvisso att det här problemet är relativt isolerat till hack'n'slash-genren men det är ändå väldigt irriterande.
De senaste två spelen jag med stor entusiasm tog mig an var Bayonetta och Dantes Inferno, bägge två trevliga och hjärndöda massakerspel (Bayonetta givetvis snäppet bättre) som inget av dom var alltför svåra att avklara... tills jag kommer till sista bossen. Det är alltid här nån hivar käppen i framhjulet på min BMX.
Detta är hur det alltid går; jag spelar hela spelet (om det är bra, med barnslig förtjusning) ända tills sista bossen analkas. Luften går som ur och man tänker att: "Fan vad trist" och ger sig på den med förminskad entusiasm. Detta resulterar i ens egen död (vid de ovanliga gångerna då bossen är ovanligt lätt och har rörelsemönster som går snabbt att komma på så spöar man den och går vidare med livet) och, tydligen, oundvikligen även i mitt intresses död för spelet.
Alltså både Bayonetta och Dantes Inferno står i hyllan där nere med en sparning just innan sista hindret, men jag känner ingen lust att testa igen på något av spelen för de är ju ändå slut efteråt så what's the point?
Kan bara tacka gudarna att detta fenomen inte gäller alla sorters spel.

Så nu har jag lämnat PS3:an för ett tag och plockat fram Mega Drivet istället. Första spel till rakning är Sword of Vermillion som helt ärligt talat inte är speciellt bra, men det är i alla fall inte hack'n'slash så jag kanske orkar ta mig igenom det.
Men den som lever får se, kissdålig fighting till trots.

Vad som räknas som skräck numera.

Tänkte att det var dags att köpa nåt nytt spel till PS3:an och slirade in på Webahallen för att se om det kommit nå nya skräckspel.
Detta är vad de (eller kanske tillverkaren) anser vara skrämmande. Skrämmande sliskigt kanske. Får väl dra fram PS2:an och fila i Silent Hill 2 eller Forbidden Siren istället, för världen verkar ha blivit en lättskrämd plats.

Svikande minne månne?

Jag vet inte... varje dag hör/ser jag någonting som upprör mig och som jag tänker att "det här ska jag banne mig komma ihåg när jag slår mig ner framför datorn så jag har nånting vettigt att skriva om", men lik förbannat så har jag glömt bort det de där timmarna senare när jag väl sitter här.

Så ni får allt hålla till godo med det här isället.

Håkan Hellström - allt som är fel med världen.

Jag kan inte ta i nog mycket för att nog förklara hur jag känner för Håkan Hellström och hans musicerande, där fallerar det svenska språket. Det finns inte fula ord och smädelser starka nog, inte heller liknelser som kan beskriva vad jag känner och som skulle kunna visualisera de saker jag skulle vilja göra med honom och hans stämband.

Jag hatar karln. Jag vill att han ska dö.

Det finns några få band som jag kan digga lite till när man dagarna i ända lyssnar på P3 under arbetets gång (Hur Högt, Amanda Jensen (ingen annan låt än Happyland då, den är fan grym), Imperial State Electric och möjligt nånting annat som jag hört men som P3 slutat spela för länge sen.
Sen finns det gott om band och musiker jag tolererar att höra utan att höra utan att irritation uppstår då låtarna ändå är så intetsägande att man inte behöver bry sig (Lady Gaga, Marina and the Diamonds och vad nu Beyoncé kommit ut med på senaste).
Efter det kommer banden som jag gör allt fysiskt och psykiskt möjligt för att stänga ute, band vars existensberättigande och musikaliska förmåga jag ifrågasätter å det grövsta och som får min Dropkick Murphys-ådra att börja pumpa (det är den som sätter igång när man smäller på "Fightstarter" efter one too many beers): (Alexis Weak, Oskar Linnros, Daniel Adams Ray, Kent och de andra P3-älsklingarna)...

... och sen finns det Håkan Hellström. Det är Håkan emosarna borde lyssna på för han får i alla fall mig att vilja ta livet av mig varje gång han öppnar käften. Musiken är medioker pop (tom jag kan vara så objektiv) och det kan jag väl förstå att man kan uppskatta (inte jag då, men den stora massan), men den mannens AIDS-infekterade stämband är en dödlig plåga värre än pesten.

Jag kan förstå att mainstreamungarna inte kan förstå hur man kan lyssna på när Glen Benton eller Nocturno Culto drar hela registret, och jag förstår varför, men jag kommer aldrig att kunna förstå att man kan höra Håkan Hellström och tycka att det är allt annat än vedervärdigt.

Fan, jag försöker verkligen vara konstruktiv i mina utlägg om den mannen men det går inte! Jag tror det är officiellt; Håkan har tagit över platsen som världens sämsta band genom tiderna... Depeche Mode, känn er besegrade (och passa på att känna överväldigande sorg för Göteborg som fött bastarden när ni ändå håller på).

Jag skrev i förra inlägget att jag börjar bli mer anti(-kapitalist, -nazist & -religiös) och det är sant... men mest av allt börjar jag visst bli anti-Håkan.

(jag tycker givetvis inte att mina kära vänner som är Håkan-fantaster ska känna sig påhoppade, jag kan bara inte sluta hata Håkan)

På en mera glädjande punkt var jag förbi Musica i lördags för att tillfredställa vinylbegäret och hittade mig några skivor. Toy Dolls och Woody Guthrie-boxen var mest bra utfyllnad men Radio Birdman kändes som ett riktigt fynd.




Och nu när det mesta av hatet pyrt tillfälligt till smårykande aska så tycker jag att vi kan avsluta det här på ett lite trevligare sätt. 'Til next time, girls and boys.

Arg Antikrist.

Jag vet inte, men jag blir nog mer antireligiös, antikapitalist och antinazist ju äldre jag blir... låter det inte bakvänt så säg? Tycker i allmänhet det horeras mycket om krossa kapitalet tills man börjar på KTH och börjar snvända rosa LaCoste piké. Och jag blir så bara mer förbannad dessutom. Det är helt sjukt.

Är det bara jag som känner såhär? Snälla Bullen, hjälp mig.



(som vanligt är det inte flickan i filmen som har skrivit brevet)

Hard men in black leather.

Vette fan vad det är för fel på CDON nuförtiden. Beställde därifrån för säkert två veckor sen och ännu inte en skiva i brevlådan. Förstår dom inte att jag inte kan sitta och lyssna samma skivor om och om igen? Det är ju idioti.

(fan Emppu, sluta kräv av mig att uppdatera skiten för jag har ändå ingenting att dela med mig av!)

Men man kan ju alltid lyssna på Svappavaras stoltheter The Rock United när man vid datorn sitter. Testa ni också, tidlösa rockklassiker för massorna.

Jag har lämnat Explorer. Det kanske är intressant att veta. Antar att man borde ha gjort det för åratal sen men man är väl bekväm. Det började gå för sakta till slut. Vi kommer nog att sakna varandra, Explorer och jag.

Nej för fan, det blir inget vettigt av det här inte.

Jag tror jag uppdaterar Skivbatalj istället.



What of it?

Verkligheten närmar sig med stormsteg...

Det är en vidrig känsla när verkligeheten gör sig påmind.
Först nu börjar man uppskatta tryggheten man haft sen den 15:e september 2009. Tryggeheten att inte behöva oroa sig för arbetsförnedring eller arbetslöshet. Trots att det har tärt lite att sitta dryga 20 mil i bil per dag efter en fruktansvärt dålig väg som sällan plogats på vintern, så uppskattar jag tom dessa timmar nu när jag har exakt 4 veckor kvar av utbildningen och jag inte har en aning om vad jag gör måndagen den 14:e februari (bortsett från att jag ställer mig med mössan i hand på arbetsförnedringens kontor). Dessutom känner jag mig inte direkt som en målare ännu (har förvisso 4200 timmar kvar att göra innan jag får avge slutprov och kalla mig målare, men ändå) och det är lite stressande.

Nån som behöver nånting målat? Tapetserat? Kaffe? Te?
Skulle verkligen behöva öva lite... och jag är billig dessutom. Hör er för kära vänner, Onkel behöver stålar och erfarenhet.

Nåväl, imorrn blir det att börja ringa runt i länet och söka lärlingsplats. Siktar in mig på Lule, Boden, Pite, Gällivare, Kiruna, Öklix och Klix så får vi väl se vars det bär. I Pajala verkar det vara mera dött just nu (det lär väl ta ett par år innan nån kommer på att gruvarbetarna behöver bostäder) men det är ganska generellt över landet, lågsäsong för målare just nu.

Nå det är bara gnäll och djävulskap, eller hur systrar och bröder?

Nu tar vi och lyssnar på lite fin svensk punk så den varma känslan i bröstet återvänder. Upp till kamp!

Jaså du?

Gick Motörhead så dåligt under 80-talet att Lemmy var tvungen att låna ut sina skådespelartalanger till detta? Heavy mental!

Samba apati, por favor?

Det är tisdag kväll, -33 grader celsius i grannbyn Korpilombolo (har ingen fungerande utetempmätare men det ligger nog kring där här också), bilen startar inte och här sitter jag; har just avklarat Red Dead Redemption (nja, nå 100% complete är det ju inte men för närvarande klart nog), lyssnar på Sonny Boy Williamson på en anskrämlig volym (är det inte fint att slippa grannar så säg) och försöker att få igång det här bloggandet igen.

Som ni alla vet (ja jag antar att du är den enda sörjande, Erkki) så har en ny television införskaffats. Ut med 28" United bildrörs-TV som har tjänat mig troget i ca 8 år och inte med modern teknik i form av en 42" LCD-TV från Phillips. Skillnaden var... enorm. Dels pga det uppenbara extra 14", dels pga att med HDMI-kabeln (som så snällt utlånades till mig av Erkki (du får tillbaka den så snart jag är till Lule)) SER jag faktiskt vad som händer när jag spelar PS3, men också pga den mindre smickrande bildkvaliéen på vanliga TV-program och DVD-filmer.
Trots detta har John Carpenters gamla kultaction "Escape From New York" aldrig varit bättre. Nästan upp till en femma på Filmis! You know it!

Men jag känner redan lite smått abstinens från RDR måste jag erkänna. Visst kan jag fortsätta att göra grejer i det, men det känns inte så motiverande när man vet att historien i sig inte kommer att föras framåt av det.
It's over. It's done. You done good.
Men jag kan inte heller släppa det faktum att man kände sig rätt smutsig under spelets gång, speciellt i Mexico. För att inte leverera spoiler på spoiler så kan jag bara säga att uppdrag utförs åt män med tvivelaktiga karraktärer och vilket känns lite småjobbigt att göra. Men man tar sig igenom det. Man sväljer satsen med god aptit. Man tar den i tvåan med ett leende på läpparna. Varför? För att det är RDR. Tror faktiskt aldrig jag har slösat så många timmar på ett spel tidigare (kanske Silent Hill 2, för det tog ett tag. kanske bara kändes så för att man satt som på AIDS-infekterade heroinnålar genom hela spelet) för jag orkar sällan spela ett spel särskilt länge numera. Därför; all cred åt RDR!
Ska jag nödvändigtvis betygsätta det blir det dock bara 9/10, mest pga tidigare nämnda smutsighet som nästan inte går att skrubba bort.

Nu siktar jag istället på Red Dead Redemption: Undead Nightmare. That's right, folks! Det är precis vad det låter som; RDR fast med zombies! Det här har möjligheten att bli tidernas bästa spel (näst efter Silent Hill 2, det förstår väl alla?)! Cowboys OCH zombies! Vad kan gå fel?

Den som lever får se.