Är det bara jag som känner såhär? Snälla Bullen, hjälp mig.
(som vanligt är det inte flickan i filmen som har skrivit brevet)
måndag 31 januari 2011
Arg Antikrist.
Jag vet inte, men jag blir nog mer antireligiös, antikapitalist och antinazist ju äldre jag blir... låter det inte bakvänt så säg? Tycker i allmänhet det horeras mycket om krossa kapitalet tills man börjar på KTH och börjar snvända rosa LaCoste piké. Och jag blir så bara mer förbannad dessutom. Det är helt sjukt.
Är det bara jag som känner såhär? Snälla Bullen, hjälp mig.
(som vanligt är det inte flickan i filmen som har skrivit brevet)
Är det bara jag som känner såhär? Snälla Bullen, hjälp mig.
(som vanligt är det inte flickan i filmen som har skrivit brevet)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Nej, jag är nog med dig, mer och mer anti ju tydligare jag ser alternativen. Mest besvärande för mig är att jag snudd på är beredd att kalla mig anti-teist. Men med tanke på min akademiska bana är det nog bäst att jag håller det för mig själv, och bearbetar, än går på (uppochnedvänt)korståg.
SvaraRaderaNå men vad ska man göra? Det kommer ju sluta med att man kommer bli fullfjädrad punkare när man är 60 eller nåt. Men inte tycker jag att du ska skyla dina tankar bland dina blivande prästkollegor, du ska snarare se det som en chans att visa dem den rätta vägen. Är det förresten bara borgare av de av kristus betvingade? Eller finns det nåt svart väsnterprästfår i skocken?
SvaraRaderaJo, på sätt och vis kan jag också känna att jag blir mer anti, men det har också att göra med i vilken riktning samhället varit på väg. Alla terrordåd utförda av islamister och burkor och andra religiösa stollerier som uppmärksammats så flitigt på senare år, Reinfeldt och gängets nedmontering av välfärdssamhället (och innan dess Perssons insatser mot samma mål), Sverigedemokraterna och alla andra partier ute i Europa som försöker göra xenofobin till något salongsfähigt, etc, etc. Däremot känner jag mig också mer resignerad och bekväm, och upplever inte alls samma behov av att framföra och argumentera för min åsikt som när jag var ung. Det blir nog lätt så med åldern och framför allt när man själv direkt slipper drabbas. Så jag är kanske något av en sellout.
SvaraRaderaAv de blivande präster jag har träffat har alla stått mer eller mindre till vänster om socialdemokratins mitt. Faktiskt alla. Någon uttalad kommunist, någon lite mer luddig socialist, någon oklart frihetlig, och någon före detta sosse. Vet faktiskt inte vad det säger. Å ena sidan kanske att KG Hammar, även om han inte är så älskad bland de som nu läser som han är bland icke-kristna, ändå hade ganska tydlig vänsterprofil. Eller kanske att befrielseteologin från sydamerika börjat få ordentligt genomslag i nordeuropa. Samtidigt är vänsterlutningen inte helt ny - kyrkan i Östtyskland, t ex, ville reformera socialismen, inte störta den.
SvaraRaderaVisst har jag träffat folk på teologprogrammet som engagerat sig borgerligt - två, vill jag minnas - men intressant nog läser ingen av dem till präster. Intresse, och forskning, inte präst.
Men, jag vet inte, jag tror inte att jag upplever att jag svalnar med åldern. Delvis är det förstås för att jag engagerar mig i föreningar som håller lågan vid liv, så att säga. Men så tror jag faktiskt också att jag är långt mycket säkrare på exakt vad jag står för och varför, än jag var för tio år sedan. Om något har det lett till att jag är mer benägen att 'ta diskussionen' idag.
Kommer ihåg att jag satt i bil längs vägarna i Göteborg med Jakob och hans dåvarande, och att jag försvarade proletariatets diktatur på något slags oklar grund. I efterhand ser jag ju att jag inte alls förstod Lenin, att jag låg närmre min nuvarande ståndpunkt, men jag tänker att det är signifikant att jag då behövde en bil med två nära vänner för att lufta frågan. Idag skulle jag nog inte ha några större problem med mindre bekväma sammanhang. Jag tänker att jag då visste att jag inte visste vad jag snackade om, emedan jag tror att jag har lite koll på det nu. Inte där, men jag ser målet.